Gatukonstens världshistoria

Ordet busking

På engelska heter gatukonst busking och artisten en busker. Verbet busk fanns tidigt i engelskan som sjöterm och kom via ett äldre franskt busquer från italienskans buscare eller spanskans buscar, "att söka". I betydelsen att uppträda på gatan syns det från 1800-talets början, och substantivet busker är belagt från 1857. Det är lockande att säga att den som buskar söker, efter en publik, ett tillfälle och en slant, men det är en tolkning snarare än ordboksfakta.

På svenska har vi länge sagt gatumusikant, gatusångare och gycklare, och på senare tid gatuartist som samlingsnamn för alla som uppträder på gatan: musiker, magiker, jonglörer, akrobater, clowner, statyer, eldslukare, dockspelare och berättare.

Antiken

Redan i antikens Grekland och Rom fanns artister som uppträdde för förbipasserande. Romarna kallade kringvandrande underhållare för circulatores, de som samlar en cirkel omkring sig. Ordet säger något om hur gatukonst fungerar än i dag: man står i mitten och publiken bildar en ring.

Antika författare beskriver trollkarlar som spelade med stenar och bägare, akrobater, lindansare, ormtjusare och dresserade djur på marknader och torg. Bägarspelet, där en kula försvinner och dyker upp under olika koppar, är troligen ett av världens äldsta trick och har framförts på gator i minst två tusen år. Det spelas fortfarande, med samma grundgrepp.

Teatern började också delvis utomhus. Grekisk teater föddes ur festivaler på öppna platser, och mimer och farser spelades på enkla träscener vid marknader långt innan de fick fasta byggnader.

Asien och Nordafrika

I Kina samlades akrobatik, jonglering, lindans och trolleri under Handynastin (206 f.Kr. till 220 e.Kr.) under namnet baixi, "de hundra underhållningarna". Gravreliefer från perioden visar akrobater som balanserar på stänger och jonglörer med bollar och knivar. Den kinesiska akrobattraditionen lever kvar och har påverkat cirkus världen över.

I Indien har gatans magiker, ormtjusare, dockspelare och apdresserare haft en lång tradition, ofta inom familjer och kaster där kunskapen gått i arv. Det berömda indiska reptricket, där ett rep reser sig mot himlen och en pojke klättrar upp och försvinner, blev världskänt efter en påhittad artikel i Chicago Tribune 1890. Tidningen tog tillbaka historien några månader senare, och ingen har kunnat visa att tricket framförts i den formen före dess.

I Japan kallas gatukonst för daidōgei, "konst vid den stora vägen". Under Edoperioden (1603-1868) underhöll gatuartister längs vägar, vid tempel och på marknader, med akrobatik, jonglering, topptrick och berättande. Ordet används i dag om moderna gatuartister, och Japan har en av världens mest respekterade gatufestivaler i Shizuoka.

Torget Jemaa el-Fnaa i Marrakech i Marocko är kanske världens mest kända levande gatuscen. Där har berättare, musiker, ormtjusare, akrobater och spåkvinnor uppträtt i århundraden. 2001 blev torgets kulturella rum ett av de första som Unesco utsåg till mästerverk av människans muntliga och immateriella arv, ett erkännande som brukar räknas som en av förebilderna för Unescos senare konvention om immateriellt kulturarv.

Medeltidens jonglörer och lekare

Under medeltiden reste underhållare mellan städer, marknader, kloster och borgar. I Frankrike kallades de jongleurs, ett ord som kommer från latinets joculator, skämtare, och som har gett oss både "jonglör" och engelskans juggler. En jonglör kunde sjunga, spela, berätta, göra akrobatik, visa dresserade djur och trolla, ofta samma dag.

I England talade man om minstrels och i de nordiska länderna om lekare. De hade ofta en låg social ställning. Kyrkan var misstänksam mot dem, och i många lagar hade de sämre rättsskydd än andra. Samtidigt var de efterfrågade: de bar nyheter, sånger och berättelser mellan platser som annars hade lite kontakt med varandra.

Truvadurerna i Sydfrankrike var något annat, poeter och kompositörer som ofta hade adlig bakgrund. Men deras sånger spreds av kringresande jonglörer som framförde dem på gator och i salar. Gränsen mellan hovets konst och gatans konst var flytande.

Marknaden, gycklaren och kvacksalvaren

Marknaden var gatuartistens naturliga arbetsplats i hundratals år. Där fanns publik med pengar i fickan och tid att stanna. Den stora Bartholomew Fair i London, som hölls från 1100-talet ända till 1855, var under långa perioder lika mycket ett nöjesfält som en handelsmarknad, med lindansare, dockspel, eldslukare, trollkarlar och vandrande teatersällskap.

Målningen Gycklaren, som tillskrivs Hieronymus Bosch eller hans krets och är från tidigt 1500-tal, visar en scen som fortfarande känns igen: en trollkarl vid ett bord som utför bägarspelet, en publik som stirrar och en ficktjuv som passar på att tömma en börs. Målningen är en av de tidigaste detaljerade bilderna av en gatutrollkarl i arbete.

I Italien uppträdde ciarlatani och saltimbanchi på piazzorna. Saltimbanco betyder ungefär "den som hoppar upp på bänken". Kvacksalvaren, på engelska mountebank (från italienskans montare in banco, att kliva upp på bänken), använde underhållning för att samla en publik och sälja mediciner. Det är därifrån vi har ordet charlatan. Gatuartistens tekniker för att samla och hålla en folkmassa utvecklades i hög grad av de här försäljarna.

Commedia dell'arte och dockteatern

Under 1500-talet uppstod i Italien commedia dell'arte, en improviserad teater med fasta figurer och masker: Arlecchino, Pantalone, Il Dottore, Colombina och Pulcinella. Trupperna reste med enkla scener som de satte upp på torg och marknader, och spelade utifrån korta handlingsplaner snarare än färdiga manus. Formen spred sig över hela Europa och har påverkat komedi, clowneri och gatuteater ända in i vår tid.

Figuren Pulcinella vandrade vidare in i dockteatern. I England blev han Mr Punch. Dagboksförfattaren Samuel Pepys skrev den 9 maj 1662 om en italiensk dockteater vid Covent Garden i London, och datumet räknas i dag som Punch and Judy-teaterns födelsedag. Den lilla dockteatern med en ensam dockspelare gömd i en smal bod blev en av de mest typiska gatuföreställningarna under 1800-talet, och spelas fortfarande vid brittiska stränder.

I Frankrike fick Pulcinella namnet Polichinelle, och i Ryssland levde en släkting kvar som Petrusjka. Gatans dockteater är en av de få formerna av gatukonst som lever vidare nästan oförändrad i flera hundra år.

Londons gator på 1700- och 1800-talet

Under 1700- och 1800-talen var storstädernas gator fulla av underhållare. William Hogarths gravyr Den rasande musikern från 1741 visar en finkänslig musiker som håller för öronen medan en oboist, en balladsångerska, en trumslagarpojke och en knivslipare låter utanför hans fönster. Gatan var bullrig, och artisterna var många.

Journalisten Henry Mayhew intervjuade hundratals av Londons gatuarbetare för sitt stora verk London Labour and the London Poor (1851-1862). I den tredje volymen, från 1861, finns gatuakrobater, jonglörer, trollkarlar, Punch-spelare, eldslukare, gatusångare, balladförsäljare, dansare och musiker med egna röster. De berättar om hur mycket de tjänar, vilka platser som är bäst och hur polisen behandlar dem. Mayhews intervjuer är fortfarande en av de bästa källorna till hur gatuartisters vardag faktiskt såg ut.

Mayhews artister beskriver saker som varje modern gatuartist känner igen: att publiken måste byggas innan man kan börja, att vädret avgör allt, att pengarna kommer i slutet och att man behöver en bra plats.

Vid sidan av artisterna fanns positivhalarna, ofta italienska invandrare med ett handvevat positiv och ibland en apa. De fanns i London, Paris, New York och Stockholm, och blev under 1800-talet en av de mest typiska gatufigurerna i Europa och Amerika.

Gatumusikens kamp

Gatumusiken var inte populär hos alla. I 1860-talets London förde matematikern Charles Babbage, mest känd som datorns förfader, en lång och offentlig kampanj mot gatumusikanter, som han menade störde hans arbete. Han räknade noggrant hur många gånger han blivit avbruten. Husägare hade redan sedan 1839 rätt att be en gatumusikant gå därifrån, men kampanjen bidrog till att parlamentet 1864 skärpte lagen. Nu kunde en musikant som vägrade flytta på sig tas om hand av polisen.

Konflikten mellan de som vill ha tyst och de som vill ha liv på gatan är lika gammal som städerna. Den har lett till förbud, licenser, tidsbegränsningar och särskilda platser för gatumusik i nästan varje stor stad i världen, och debatten pågår fortfarande.

1900-talet: förbud och återkomst

Under första halvan av 1900-talet trängdes gatukonsten undan på många håll. Radion, grammofonen, biografen och senare tv:n tog över mycket av den underhållning som tidigare fanns på gatan. Många städer införde hårdare regler. I New York lät borgmästaren Fiorello La Guardia förbjuda positivhalare på gatorna 1935-36, och det traditionella positivet försvann nästan helt därifrån.

Men under 1960- och 1970-talen kom gatukonsten tillbaka, buren av motkulturen, folkmusikvågen och en ny generation av unga artister som ville spela direkt för människor. I Paris blev platsen framför Centre Pompidou, som öppnade 1977, snabbt en av Europas mest berömda scener för gatuartister. I London började gatuartister uppträda i Covent Garden 1975, sedan den gamla grönsaksmarknaden flyttat därifrån, och när området öppnade på nytt 1980 hade gatukonsten blivit en del av dess identitet. Covent Garden är sedan dess en av de mest eftertraktade platserna i världen, med auditions som artisterna själva organiserar tillsammans med fastighetsägaren.

Många senare berömda artister började på gatan. Komikern Robin Williams uppträdde som mimare på New Yorks gator. Guy Laliberté, en av grundarna av Cirque du Soleil, var stylta-gångare och eldslukare i en grupp gatuartister i Québec innan cirkusen grundades 1984. Sångerskan Tracy Chapman spelade på gatorna kring Harvard Square i Cambridge, Massachusetts, innan hon slog igenom. Listan över musiker som tjänat sina första pengar i en gitarrfodral på gatan är mycket lång.

Den moderna gatuscenen

Under 1970- och 1980-talen växte en ny typ av gatukonst fram: den professionella circle show, en föreställning på 30 till 45 minuter där en artist bygger upp en stor publik i en ring, håller den genom en dramaturgiskt genomtänkt show och avslutar med att samla in pengar i hatten. Det är en form som kräver lika mycket hantverk som en scenföreställning, och de bästa gatuartisterna kan samla flera hundra personer ur ingenting på några minuter.

Samtidigt uppstod de stora gatufestivalerna. Ferrara Buskers Festival i Italien, Pflasterspektakel i Linz, Halifax Busker Festival i Kanada, World Buskers Festival i Christchurch i Nya Zeeland och Daidogei World Cup i Shizuoka i Japan blev mötesplatser för gatuartister från hela världen. Där kunde en artist som en dag spelade på ett torg i en småstad nästa vecka stå inför tiotusentals människor. Läs mer om dem under Festivaler.

I dag möter gatuartister nya frågor. Allt färre har kontanter, och många artister har börjat ta betalt med kort, mobil eller QR-kod. Mobilkameror och sociala medier har gjort att en bra gatuföreställning kan nå miljoner människor, och flera musiker har blivit världskända genom videor från gatan. Men grunden är densamma som för två tusen år sedan. Det handlar om att få en främling att stanna, att ge något värt att stanna för, och att lita på att publiken betalar vad den tycker att det var värt.

Tidslinje

1. AntikenRomerska circulatores uppträder på torg och marknader. Bägarspelet beskrivs av antika författare.
2. 206 f.Kr. - 220 e.Kr.Handynastins Kina: akrobatik, jonglering och trolleri samlas under namnet baixi, de hundra underhållningarna.
3. 1100-taletBartholomew Fair startar i London och blir under 700 år en av Europas största marknader för gycklare.
4. 1100-1300-taletJonglörer, minstreler och lekare reser mellan Europas städer och hov.
5. Tidigt 1500-talGycklaren, en marknadsmagiker med bägarspel, målas av Bosch eller hans krets.
6. 1500-taletCommedia dell'arte uppstår i Italien och spelas på torg över hela Europa.
7. 1603-1868Edoperioden i Japan. Daidōgei, gatukonst, blomstrar längs vägar och vid tempel.
8. 1662Samuel Pepys ser en italiensk dockteater vid Covent Garden. Räknas som Mr Punchs födelse i England.
9. 1741Hogarth gör gravyren Den rasande musikern om Londons bullriga gatumusik.
10. 1851-1862Henry Mayhews London Labour and the London Poor ger Londons gatuartister en röst.
11. 1855Bartholomew Fair stängs efter klagomål om oordning.
12. 1864London skärper lagen mot gatumusikanter, efter bland annat Charles Babbages kampanj.
13. 1935-36New Yorks borgmästare La Guardia förbjuder positivhalare på gatorna.
14. 1960-70-taletGatukonsten återkommer med folkmusikvågen och motkulturen.
15. 1975Gatuartister börjar spela i Covent Garden. Festival of Fools startar i Amsterdam.
16. 1977Centre Pompidou öppnar i Paris. Platsen framför blir en berömd gatuscen.
17. 1980Covent Garden öppnar på nytt som nöjes- och handelsplats.
18. 1984Cirque du Soleil grundas av före detta gatuartister i Québec.
19. 1986-1994De stora gatufestivalerna grundas: Aurillac, Linz, Halifax, Ferrara, Shizuoka, Christchurch med flera.
20. 2001Unesco utser Jemaa el-Fnaa i Marrakech till mästerverk av människans muntliga och immateriella arv.
21. 2010-taletKortläsare och sociala medier förändrar hur gatuartister tjänar pengar och når publik.

Vill du veta hur det såg ut här hemma? Läs om gatukonstens historia i Sverige.